Det är stor lycka och en stor ära. Tyvärr är det så att hon intervjuades i New York, medan jag spelade in en krönika över min lite knastriga mobiltelefon, så vi träffades inte. Jag blir förstås helt lycklig över att höra vad Kathleen Hanna har att säga i intervjun. Så grym och inspirerande människa. Min krönika angränsar lite till ämnena som hon tar upp och handlar om riot grrrl, queertopiafestivalen och (bristen på) queer och feminism inom musikvärlden.
Sedan att allt detta förekom i en av de grymmaste radioprogrammen jag vet, FULradio, gör ju bara saken bättre. Lyssna på november månads FULradio-program här.
I övrigt så är det hemtenta-dagar nu. Jag lyssnar på Le Tigre och drömmer om något annat, men måste tvinga mig själv till att koncentrera mig. Vi har bara tre dagar på oss jämfört med sedvanliga sju dagar. Och tentan är lika stor som sjudagars-tentorna. Fan. Fokus. Fokusera... But my mind's on rewind and quicksand... Jag hatar att måsta när jag inte vill.
Igår kväll hade jag i alla fall kul. Jag dragade till PJ Harvey för att Debaser anordnade PJ Harvey-afton. Debaser är vanligtvis inget ställe jag hänger på, det är tyvärr väldigt heteronormativt... Men nu var det ju PJ Harvey-kvällen. Men vid 1-tiden blev jag utslängd? Varför?! Därför att jag klädde mig som PJ Harvey, faktiskt ungefär exakt som hon är klädd i de här klippen. Sorry PJ, Du blev utkastad från din egen fest.
torsdag 26 november 2009
onsdag 25 november 2009
TACK Djurrättsalliansen!
Kampanjen ett liv som gris är så otroligtotroligtotroligt BRA! Djurrättsalliansen visar med all önskvärd tydlighet hur vidrig köttindustrin är, även i Sverige. SÅ hemskt att se bilderna, men SÅ bra att de sprids! Jag tror de kommer få så många nya människor att inse och förstå hur vidrig köttindustrin är och sluta äta kött. Blir sprudlande lycklig av förståelsen att det är så och så glad för det Djurrättsalliansen gjort!!!! De är GRYMMAST BÄST OCH ALLT DET DÄR! Hoppas också att detta får fler att inse sin egen dubbelmoral i köttfrågan. Jag menar vi tycker alla att det är hemskt med tidelag, men de flesta tycker det är okej att mörda djur... Hallå?
Jag, Jens Holm, Per-Anders Svärd och Lisa Gålmark skrev en artikel kring den här frågan i Aftonbladet i somras.
I övrigt har dagen varit ganska känslomässigt omtumlande, med mycket tankar kring den fria viljan. Att jag tror att i dagens samhälle finns det ingen fri vilja för att allt är så inpackat av förtryckande strukturer och normer. Vi måste aktiva söka oss bort från detta för att ens börja närma oss frihet och även då är vi inte helt fria. ÄN. Men vi är åtminstone på väg. Detta kan upplevas begränsande till att börja med, men sen när normkritiken sitter i ryggmärgen så är det istället OERHÖRT BEFRIANDE. Mjau.
Dagens soundtrack: Alanis Morissette - So-called chaos (om anarkism), Ani Difranco - Not A Pretty Girl (om rätten att få vara arg och säga ifrån, samt tusen andra saker, den här låten är SÅ MYCKET), samt Skunk Anansie - Yes It's Political, om att allt en gör har politisk betydelse.
Jag, Jens Holm, Per-Anders Svärd och Lisa Gålmark skrev en artikel kring den här frågan i Aftonbladet i somras.
I övrigt har dagen varit ganska känslomässigt omtumlande, med mycket tankar kring den fria viljan. Att jag tror att i dagens samhälle finns det ingen fri vilja för att allt är så inpackat av förtryckande strukturer och normer. Vi måste aktiva söka oss bort från detta för att ens börja närma oss frihet och även då är vi inte helt fria. ÄN. Men vi är åtminstone på väg. Detta kan upplevas begränsande till att börja med, men sen när normkritiken sitter i ryggmärgen så är det istället OERHÖRT BEFRIANDE. Mjau.
Dagens soundtrack: Alanis Morissette - So-called chaos (om anarkism), Ani Difranco - Not A Pretty Girl (om rätten att få vara arg och säga ifrån, samt tusen andra saker, den här låten är SÅ MYCKET), samt Skunk Anansie - Yes It's Political, om att allt en gör har politisk betydelse.
tisdag 24 november 2009
Barntvånget!
Enligt en studie är lesbiska tydligen de bästa föräldrarna. Det var ju kul läsning, även om jag är skeptisk till begreppet "bra förälder", för det är väl ändå väldigt subjektivt, vad en bra förälder är... Dock tycker jag att det är fantastiskt att barnen till lesbiska föräldrar i hög utsträckning har en stark känsla för social rättvisa. Fler sådana människor behöver vi i världen! Mjau!
Men det finns många saker kring det här med barn och biologisk familj som jag stör mig på:
1. Barntvånget - Livet är inte komplett förrän du skaffat barn. Meningen med livet är att föröka sig, inte att försöka göra den här världen till en bättre plats, nej, föröka sig.
2. Med föröka sig menar en HELST biologisk förökning. Du ska helst vilja skaffa barn den så kallat naturliga vägen. För visst kan en adoptera, men det är ju ändå inte riktigt samma sak, när barnet inte har samma gener som en (sen att jorden redan är överbefolkat och därför gör du förmodligen världen bättre genom att adoptera än genom att skaffa biologiska barn och göra världen än mer överbefolkat är något som sällan reflekteras över). Nej, då är det ju inte riktigt ditt barn, utan någon annans barn, som du tar han om. När det barnet är 18 år kommer den vilja göra en resa där den försöker hitta sina "riktiga föräldrar", sitt "egentliga ursprung", för att därför kunna "finna sig själv". Sitt egentliga ursprung är i de flesta fall lika med en man (din "RIKTIGA" pappa) som sprutat in sin spermie i en kvinna (din "RIKTIGA" mamma), som sedan burit på en i 9 månader. Dessa 9 månader har en INGET minne av över huvud taget, men det är ändå det här som är ens egentliga ursprung.
3. Allt detta beror på den biologiskt fascistiska ordningen vi idag har, som säger att BLODSBAND är det viktigaste som finns. Därmed är den biologiska familjen alltid viktigare än ens vänner, trots att en inte valt sin biologiska familj själv, vilket en, förhoppningsvis har gjort med sina vänner. Resultatet av detta blir att jättemånga människor tittar på mig med ledsna ögon när jag säger att jag har ingen kontakt med mina pappa, tycker inte om min pappa osv. Som om det vore något traumatiskt, något jättejobbigt, något som jag behöver prata om och självömka om i resten av mitt liv.
Då tänker jag SOD OFF, SOD OFF, SOD OFF! Att jag har ingen relation med min pappa är inte det minsta jobbigt för mig, jag har så många människor i mitt liv som jag älskar. Jag behöver kärlek, men inte från min pappa specifikt, utan från människor som jag faktiskt tycker om.
Och jag tycker inte det är jobbigt att jag inte har en stor släkt som jag firar alla högtider med och som jag förväntas äta middag med en gång i månaden. NEJ, jag tycker att det är förbannat jävla asskönt att jag befinner mig i ett läge där jag slipper de normerna och kan välja mitt eget umgänge fritt, efter de människor jag verkligen älskar, bryr mig om och tycker om, och inte efter vilka människor jag råkar dela lite blodsband med.
Sen är det väl kul att min mamma till exempel råkar vara en person som jag tycker om, men det är för att jag gillar henne som människa och har en gemensam historia med henne, inte för att jag råkar ha blodsband med henne. Det skiter jag faktiskt fullständigt i och jag önskar att vi alla hade den friheten. Att älska för att vi verkligen älskar, inte att älska för att vi FÖRVÄNTAS älska.
Det var allt för ikväll.
Men det finns många saker kring det här med barn och biologisk familj som jag stör mig på:
1. Barntvånget - Livet är inte komplett förrän du skaffat barn. Meningen med livet är att föröka sig, inte att försöka göra den här världen till en bättre plats, nej, föröka sig.
2. Med föröka sig menar en HELST biologisk förökning. Du ska helst vilja skaffa barn den så kallat naturliga vägen. För visst kan en adoptera, men det är ju ändå inte riktigt samma sak, när barnet inte har samma gener som en (sen att jorden redan är överbefolkat och därför gör du förmodligen världen bättre genom att adoptera än genom att skaffa biologiska barn och göra världen än mer överbefolkat är något som sällan reflekteras över). Nej, då är det ju inte riktigt ditt barn, utan någon annans barn, som du tar han om. När det barnet är 18 år kommer den vilja göra en resa där den försöker hitta sina "riktiga föräldrar", sitt "egentliga ursprung", för att därför kunna "finna sig själv". Sitt egentliga ursprung är i de flesta fall lika med en man (din "RIKTIGA" pappa) som sprutat in sin spermie i en kvinna (din "RIKTIGA" mamma), som sedan burit på en i 9 månader. Dessa 9 månader har en INGET minne av över huvud taget, men det är ändå det här som är ens egentliga ursprung.
3. Allt detta beror på den biologiskt fascistiska ordningen vi idag har, som säger att BLODSBAND är det viktigaste som finns. Därmed är den biologiska familjen alltid viktigare än ens vänner, trots att en inte valt sin biologiska familj själv, vilket en, förhoppningsvis har gjort med sina vänner. Resultatet av detta blir att jättemånga människor tittar på mig med ledsna ögon när jag säger att jag har ingen kontakt med mina pappa, tycker inte om min pappa osv. Som om det vore något traumatiskt, något jättejobbigt, något som jag behöver prata om och självömka om i resten av mitt liv.
Då tänker jag SOD OFF, SOD OFF, SOD OFF! Att jag har ingen relation med min pappa är inte det minsta jobbigt för mig, jag har så många människor i mitt liv som jag älskar. Jag behöver kärlek, men inte från min pappa specifikt, utan från människor som jag faktiskt tycker om.
Och jag tycker inte det är jobbigt att jag inte har en stor släkt som jag firar alla högtider med och som jag förväntas äta middag med en gång i månaden. NEJ, jag tycker att det är förbannat jävla asskönt att jag befinner mig i ett läge där jag slipper de normerna och kan välja mitt eget umgänge fritt, efter de människor jag verkligen älskar, bryr mig om och tycker om, och inte efter vilka människor jag råkar dela lite blodsband med.
Sen är det väl kul att min mamma till exempel råkar vara en person som jag tycker om, men det är för att jag gillar henne som människa och har en gemensam historia med henne, inte för att jag råkar ha blodsband med henne. Det skiter jag faktiskt fullständigt i och jag önskar att vi alla hade den friheten. Att älska för att vi verkligen älskar, inte att älska för att vi FÖRVÄNTAS älska.
Det var allt för ikväll.
söndag 22 november 2009
Därför
"Ockupanterna vill ha ett ställe där de slipper den "långtråkiga heteronormativiteten"."
- Citat Skånska Dagbladet
Haha, yes, där satt den!!!! B-O-R-I-N-G, förutsägbar, maktordningsbevarande...
- Citat Skånska Dagbladet
Haha, yes, där satt den!!!! B-O-R-I-N-G, förutsägbar, maktordningsbevarande...
lördag 21 november 2009
NORMLÖSA I HJÄRTAT!!!
http://oqupation.blogspot.com/
För att det var precis lika underbart som det låter, fast overkligt nog faktiskt 10 gånger mer fenomenalfantastiskt. Det är TOTALOBESKRIVLIGT och revolutionen och utopin är PÅ VÄG PÅ VÄG PÅ VÄG!!!!!
För att det var precis lika underbart som det låter, fast overkligt nog faktiskt 10 gånger mer fenomenalfantastiskt. Det är TOTALOBESKRIVLIGT och revolutionen och utopin är PÅ VÄG PÅ VÄG PÅ VÄG!!!!!
torsdag 19 november 2009
Följ med på COP 15-demonstrationerna i Köpenhamn!!!
For fucks sake, gör det! Det finns tusen miljarder anledningar till varför vi ska demonstrera our hearts out och gå till direkt aktion. Den här artikeln av Maria-Pia Boëthius nämner flera av de viktiga skälen. Om något är viktigt så är det fanimej det här, så om du inte planerat in detta, ändra dina planer och KomKomKom!!
Här är listan över några av de viktigaste aktionerna, snott från anarkisterna.com/cop15
December
11:e Anti-corporate day, Don’t Buy the Lie! notyourbusiness.hacklab.dk
12:e Flood for Climate Justice – demonstration by FoE
12:e Global day of Action www.globalclimatecampaign.org
13:e Hit the production! Action at the source of the problem!
13:e Farmers’ Action – Via Campesina against meat-industry!
14:e No Borders Action! No Climate Refugees!
14:e Reparations for Climate Debt!
15:e Resistance is ripe! Agriculture action day
16:e Reclaim power! Push for Climate Justice : Take action at the COP 15
18:e Last Day of the Summit
Här är listan över några av de viktigaste aktionerna, snott från anarkisterna.com/cop15
December
11:e Anti-corporate day, Don’t Buy the Lie! notyourbusiness.hacklab.dk
12:e Flood for Climate Justice – demonstration by FoE
12:e Global day of Action www.globalclimatecampaign.org
13:e Hit the production! Action at the source of the problem!
13:e Farmers’ Action – Via Campesina against meat-industry!
14:e No Borders Action! No Climate Refugees!
14:e Reparations for Climate Debt!
15:e Resistance is ripe! Agriculture action day
16:e Reclaim power! Push for Climate Justice : Take action at the COP 15
18:e Last Day of the Summit
Catwoman - en politisk och förhärligande analys av en av mina första idoler!
1992 kom filmen Batman Returns. Jag var 6 år gammal och blev genast fullständigt tagen av Michelle Pfeiffers Catwoman. Hon var min hjältinna och jag gick omkring i tidserans (modekritisk var jag inte riktigt än) överstora t-shirts prydda av Catwoman. Meow. Hon är en femme-fighter och visst finns det ett problem i att hon ibland behandlas som ett objekt i filmen, men samtidigt så underordnar hon sig aldrig objektskapet. Hon avvisar pingvinen bestämt och i slutet av filmen vägrar hon att "leva lycklig i resten av sina dagar" i den heterosexuella tvåsamheten med Batman:
Att Catwoman, och inte Batman, blev till en idol för mig är ingen slump. Sedan jag var väldigt liten har jag alltid sett upp till kvinnor, aldrig män. Det är först på senare år som jag börjat se upp till icke-heteronormativa män, men det tar fortfarande sällan samma proportioner som det kan ta när det gäller icke-heteronormativa kvinnor. För jag har aldrig heller sett upp till Daddies Girls, nej Törnrosa, Ariel och de där var aldrig mina favoriter. I Lilla Sjöjungfrun var Vanessa min favorit, tyvärr hade jag inte kommit så långt i min utveckling så att jag ifrågasatte heteronormativa utseendeideal, utan det kom först för sisådär 5 år sedan. Och nu är det Ursula som jag älskar mest i Lilla Sjöjungfrun.
Nåväl Catwoman, för med ett par års mellanrum kommer hon tillbaka till mig och jag bara MÅSTE titta på filmen och alla youtube-klipp. Nu senast för att jag lyssnade på PJ Harvey och drack ett glas vin och förfestade för mig själv och blev helt underbart galen och totalkvaddade mitt vardagsrum (slängde runt bord och stolar, välte tv:n och lampor m.m.) och sprejade the mad bitch woman from hell i rosa på min vägg. Helt underbart och ohämmat och helt klart värt den timmen som det tog att städa upp sen. Det påminde mig om den här scenen (även om det jag gjorde var mycket mer lekfullt), där Selina Kyle går från den ständigt osäkra daddies girl till den arga, självsäkra Catwoman. Det här är bland mina de bästa filmscenerna någonsin enligt mig:
Och hon har synnerligen goda skäl till sitt raseriutbrott. Hennes manschauvinistiska chef hade precis mördat henne, men hon blev återupplivad av dessa fina katter. Jag älskar katter och det gör Catwoman med (Djurrättsperspektivet) Mjau:
Vidare tar Catwoman sig an våldtäktsmän. Men inte på det där patriarkala sättet som Batman, där kvinnan ses som ett fullständigt offer som behöver en räddare i nöden. Nej, Catwoman vill att den här kvinnan ska stärkas och få egen agens så att hon kan klara sig själv:
Hon fortsätter med att kvadda kapitalismen. Jepp, Catwoman ska förstöra Max Shrecks imperium och då gör hon som Andreas Baader och Gudrun Ensslin (som jag f.ö. definitivt inte stödjer helhjärtat), det vill säga bombar sönder ett varuhus. Och dräper kommentaren "You poor boys, always confusing your pistols with your private parts".
Är Catwoman feminist? Ja, det tycker jag, när Batman sparkar henne mot marken spelar hon offret "How could you, I'm a woman". När han då försöker hjälpa henne så sparkar hon ned honom till han är nära att falla från en skyskrapa och säger "As I said, I am a woman, and therefore can not be taken for granted. Life's a bitch, now so am I!" Hon utnyttjar samhällets och batmans bild av feminitet till att få ett överläge. Definitivt inte klockrent feministiskt, men inte helt antifeministiskt heller.
Är Catwoman god eller ond? Michella Pfeiffer säger i en intervju "good, but always going a stray". Grejen med Catwoman är att hon har moral, hon blev skitförbannad på pingvinen för att han hade mördat isprinsessan. Hon vill inte döda (förutom Max Shreck som dödade henne). Det som är häftigt med Catwoman är att hon lever helt utanför lagens gränser. De gäller inte henne. Samtidigt skulle hon kanske behöva ha starkare principer, ideal och solidaritet för att jag skulle kunna kalla henne för en fullfjädrad anarkist. Men även om hon inte är perfekt någonstans så har jag svårt att se nyktert på en person som var min idol vid 6 års ålder och som sedan dess helt klart fortsatt att inspirera mig på många sätt.
MJAU!
Att Catwoman, och inte Batman, blev till en idol för mig är ingen slump. Sedan jag var väldigt liten har jag alltid sett upp till kvinnor, aldrig män. Det är först på senare år som jag börjat se upp till icke-heteronormativa män, men det tar fortfarande sällan samma proportioner som det kan ta när det gäller icke-heteronormativa kvinnor. För jag har aldrig heller sett upp till Daddies Girls, nej Törnrosa, Ariel och de där var aldrig mina favoriter. I Lilla Sjöjungfrun var Vanessa min favorit, tyvärr hade jag inte kommit så långt i min utveckling så att jag ifrågasatte heteronormativa utseendeideal, utan det kom först för sisådär 5 år sedan. Och nu är det Ursula som jag älskar mest i Lilla Sjöjungfrun.
Nåväl Catwoman, för med ett par års mellanrum kommer hon tillbaka till mig och jag bara MÅSTE titta på filmen och alla youtube-klipp. Nu senast för att jag lyssnade på PJ Harvey och drack ett glas vin och förfestade för mig själv och blev helt underbart galen och totalkvaddade mitt vardagsrum (slängde runt bord och stolar, välte tv:n och lampor m.m.) och sprejade the mad bitch woman from hell i rosa på min vägg. Helt underbart och ohämmat och helt klart värt den timmen som det tog att städa upp sen. Det påminde mig om den här scenen (även om det jag gjorde var mycket mer lekfullt), där Selina Kyle går från den ständigt osäkra daddies girl till den arga, självsäkra Catwoman. Det här är bland mina de bästa filmscenerna någonsin enligt mig:
Och hon har synnerligen goda skäl till sitt raseriutbrott. Hennes manschauvinistiska chef hade precis mördat henne, men hon blev återupplivad av dessa fina katter. Jag älskar katter och det gör Catwoman med (Djurrättsperspektivet) Mjau:
Vidare tar Catwoman sig an våldtäktsmän. Men inte på det där patriarkala sättet som Batman, där kvinnan ses som ett fullständigt offer som behöver en räddare i nöden. Nej, Catwoman vill att den här kvinnan ska stärkas och få egen agens så att hon kan klara sig själv:
Hon fortsätter med att kvadda kapitalismen. Jepp, Catwoman ska förstöra Max Shrecks imperium och då gör hon som Andreas Baader och Gudrun Ensslin (som jag f.ö. definitivt inte stödjer helhjärtat), det vill säga bombar sönder ett varuhus. Och dräper kommentaren "You poor boys, always confusing your pistols with your private parts".
Är Catwoman feminist? Ja, det tycker jag, när Batman sparkar henne mot marken spelar hon offret "How could you, I'm a woman". När han då försöker hjälpa henne så sparkar hon ned honom till han är nära att falla från en skyskrapa och säger "As I said, I am a woman, and therefore can not be taken for granted. Life's a bitch, now so am I!" Hon utnyttjar samhällets och batmans bild av feminitet till att få ett överläge. Definitivt inte klockrent feministiskt, men inte helt antifeministiskt heller.
Är Catwoman god eller ond? Michella Pfeiffer säger i en intervju "good, but always going a stray". Grejen med Catwoman är att hon har moral, hon blev skitförbannad på pingvinen för att han hade mördat isprinsessan. Hon vill inte döda (förutom Max Shreck som dödade henne). Det som är häftigt med Catwoman är att hon lever helt utanför lagens gränser. De gäller inte henne. Samtidigt skulle hon kanske behöva ha starkare principer, ideal och solidaritet för att jag skulle kunna kalla henne för en fullfjädrad anarkist. Men även om hon inte är perfekt någonstans så har jag svårt att se nyktert på en person som var min idol vid 6 års ålder och som sedan dess helt klart fortsatt att inspirera mig på många sätt.
MJAU!
måndag 16 november 2009
Ytterligare en anledning att komma på Queertopiafestivalen
För två år sedan var jag fly förbannad på indiepop/hipsterkulturen. Heteronormativiteten, könsmaktordningen, det apolitiska. Blä! Känslan inför den är fortfarande likadan, skillnaden är den att jag typ har ingen kontakt med den världen längre. Händelseförloppet gick på följande sätt. För fyra år sedan började jag få kontakt med popkulturen. Den kändes lite sådär härligt vänster och många av killarna var rätt feminina, vilket fick mig att tänka att de kanske var queerfeministiska. Tji fick jag och ridån gick ned för mig att indiepop/hipsterkulturen var tämligen apolitisk, väldigt vit heterosexuell medelklass, väldigt patriarkal (lyfter nästan bara fram manliga artister med mera) och heteronormativ. Ju mer queerfeministiskt medveten jag blev desto mer spyor kom det. Till slut hade jag drunknat i dem om jag hade fortsatt ha närmre samröre med den kulturen. Så jag sa hejdå.
Idag är jag fortfarande väldigt skeptisk mot hipster/indiepopkulturen. Jag tar fortfarande varenda tillfälle jag får att kritisera dess normer och ideal. Men den där jättejättearg ilskan har inte infunnit sig på ett tag. Sen plötsligt hittade jag två blogginlägg som väckte den ilskan igen. En är av Isabelle Ståhl. Och den andra är av Rebecka Ahlberg. Både handlar om det heteronormativa kvinnoidealet som råder inom indiepop/hipsterkulturen. Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget är ju att främst skuldbelägga popkillarna, för det är egentligen deras idealisering det handlar om, som gör att den rollen upplevs som eftersträvansvärd. Eller ja, processen är förstås lite mer komplex än så, men det är ändå i första hand POPMENNEN D É FEL PÅ (såna idioter som Ronnie Sandahl som på allvar skriver en bok som heter Vi som aldrig sa hora och tycker att vi ska applådera i en rungande kör och säga ÅHHH, VAD FIIIIN KILLE DU ÄR")!
Det är på grund av att normerna är så starka inom kärleks- och attraktionsområdet som jag har valt att titulera mig som kärlekskritiker a la Maud Lindström. Jag älskar kärlek, men jag hatar hur begreppet och företeelsen så ofta kidnappas av heteropatriarkatet. Grrrr.
Håller ni med mig? Då passar jag på att göra ytterligare lite reklam för Queertopiafestivalen. För vårt slagord är Kärlek Bortom Normen. Vi älskar kärlek, men vi vill inte ha indiepopvärldens normativa patriarkala kärlekssyn. Nej, den kan vi faktiskt vara utan. Nu har vi satt datumet för Queertopia. 22-25 juli 2010. Skriv in det i era kalendrar. Vi ska dansa till takten av revolutionen och vi ska vara lika många som på den här konserten. Och det kommer flera artister som kritiserar heteronormativa kärleks- och attraktionsideal, precis som PJ Harvey gör på ett alldeles underbart fenomenalfantastiskt sätt i den här låten (Sheela-Na-Gig betyder stor fitta):
Idag är jag fortfarande väldigt skeptisk mot hipster/indiepopkulturen. Jag tar fortfarande varenda tillfälle jag får att kritisera dess normer och ideal. Men den där jättejättearg ilskan har inte infunnit sig på ett tag. Sen plötsligt hittade jag två blogginlägg som väckte den ilskan igen. En är av Isabelle Ståhl. Och den andra är av Rebecka Ahlberg. Både handlar om det heteronormativa kvinnoidealet som råder inom indiepop/hipsterkulturen. Det som jag tycker är viktigt i sammanhanget är ju att främst skuldbelägga popkillarna, för det är egentligen deras idealisering det handlar om, som gör att den rollen upplevs som eftersträvansvärd. Eller ja, processen är förstås lite mer komplex än så, men det är ändå i första hand POPMENNEN D É FEL PÅ (såna idioter som Ronnie Sandahl som på allvar skriver en bok som heter Vi som aldrig sa hora och tycker att vi ska applådera i en rungande kör och säga ÅHHH, VAD FIIIIN KILLE DU ÄR")!
Det är på grund av att normerna är så starka inom kärleks- och attraktionsområdet som jag har valt att titulera mig som kärlekskritiker a la Maud Lindström. Jag älskar kärlek, men jag hatar hur begreppet och företeelsen så ofta kidnappas av heteropatriarkatet. Grrrr.
Håller ni med mig? Då passar jag på att göra ytterligare lite reklam för Queertopiafestivalen. För vårt slagord är Kärlek Bortom Normen. Vi älskar kärlek, men vi vill inte ha indiepopvärldens normativa patriarkala kärlekssyn. Nej, den kan vi faktiskt vara utan. Nu har vi satt datumet för Queertopia. 22-25 juli 2010. Skriv in det i era kalendrar. Vi ska dansa till takten av revolutionen och vi ska vara lika många som på den här konserten. Och det kommer flera artister som kritiserar heteronormativa kärleks- och attraktionsideal, precis som PJ Harvey gör på ett alldeles underbart fenomenalfantastiskt sätt i den här låten (Sheela-Na-Gig betyder stor fitta):
lördag 14 november 2009
Nu är det dags!
Mjau på er alla Kings, Queens and Criminal Queers!
Ikväll är det dags for the moment you've all been waiting for. Queertopiafestivalen har sin releasefest på Utkanten i Malmö och ni får veta vilka datum i sommar som gäller för Europas första queerfeministiska musikfestival med camping! Feststämningen kommer vara på topp (två dansgolv, wihooo) och vi peppar vidare med siktet inställt på revolutionen som sker på Queertopiafestivalen den __:e-__:e ____ 2010!!!!
Inträde: 50 kronor + 25 kronor för medlemskap i Utkanten ifall ni inte redan är medlemmar
Så här ser schemat ut:
kl. 22 Filmvisning om Queerrörelsen i Bosnien, ett av länderna som vi kommer ha ett utbyte med på Queertopiafestivalen
kl. 22.45 Filmvisning av den transmilitantavänsterrevolutionärabögporrfilmen Revolutionärerna: http://revolutionarerna.blogspot.com/
kl. 23.30 Dragon Kings uppträder! www.dragonkings.se/
kl. 23.45 Vänsterkillekören uppträder!
kl. 00.15 Bandet Royal Cunt uppträder! www.myspace.com/royalcunttheband
kl. 00.50 DATUMET FÖR QUEERTOPIAFESTIVALEN 2010 OFFENTLIGGÖRS!
01.00 Lip-Shit Queers http://lipshitqueers.blogspot.com/
01.30-02.45 DJ My & Mona
02.45-04.00 DJ Taliah
Så ser schemat ut. Och glöm inte att temat är Fuck Your Gender. Natten kommer bli helt oförglömlig och fullständigtfullständigt underbar. Och visst kommer vi väl att ses där?! Ja, det kommer vi!
KRAMAR från,
Alexander Alvina eller mysiga katten eller the mad bitch woman from hell, beroende på humör (världens bästa smeknamn hämtad från världens bästa intervju: http://www.yessaid.com/interviews/94-05Q.html)
Ikväll är det dags for the moment you've all been waiting for. Queertopiafestivalen har sin releasefest på Utkanten i Malmö och ni får veta vilka datum i sommar som gäller för Europas första queerfeministiska musikfestival med camping! Feststämningen kommer vara på topp (två dansgolv, wihooo) och vi peppar vidare med siktet inställt på revolutionen som sker på Queertopiafestivalen den __:e-__:e ____ 2010!!!!
Inträde: 50 kronor + 25 kronor för medlemskap i Utkanten ifall ni inte redan är medlemmar
Så här ser schemat ut:
kl. 22 Filmvisning om Queerrörelsen i Bosnien, ett av länderna som vi kommer ha ett utbyte med på Queertopiafestivalen
kl. 22.45 Filmvisning av den transmilitantavänsterrevolutionärabögporrfilmen Revolutionärerna: http://revolutionarerna.blogspot.com/
kl. 23.30 Dragon Kings uppträder! www.dragonkings.se/
kl. 23.45 Vänsterkillekören uppträder!
kl. 00.15 Bandet Royal Cunt uppträder! www.myspace.com/royalcunttheband
kl. 00.50 DATUMET FÖR QUEERTOPIAFESTIVALEN 2010 OFFENTLIGGÖRS!
01.00 Lip-Shit Queers http://lipshitqueers.blogspot.com/
01.30-02.45 DJ My & Mona
02.45-04.00 DJ Taliah
Så ser schemat ut. Och glöm inte att temat är Fuck Your Gender. Natten kommer bli helt oförglömlig och fullständigtfullständigt underbar. Och visst kommer vi väl att ses där?! Ja, det kommer vi!
KRAMAR från,
Alexander Alvina eller mysiga katten eller the mad bitch woman from hell, beroende på humör (världens bästa smeknamn hämtad från världens bästa intervju: http://www.yessaid.com/interviews/94-05Q.html)
torsdag 12 november 2009
Queerfeministisk spotify-spellista och livsglöden och glädjen!
Oh, jag fick den stora äran att inleda Creative Feminisms satsning där de låter olika feminister presentera en spotify-spellista.
Här är länken till min spellista:
http://open.spotify.com/user/mikaela_holmgren/playlist/1xO08bms61aV7LiCHAFedl
Jag har samlat så många underbart inspirerande artister i min spellista. Åhh, lyssnalyssnalyssna. Just nu är min personliga favorit PJ Harvey. Därför är jag extra glad över att Debaser i Malmö kommer anordna en tribute-kväll till PJ Harvey den 25:e november. Åhh! Debaser brukar inte vara mitt favoställe direkt, men den kvällen kommer jag lysa. Precis som jag gör när jag läser intervjun med vår tids kanske tre största musikaliska genier, Björk, Tori Amos och PJ Harvey från 1994, där de berättar om deras smeknamn, The Eskimo Elf, The Kooky American Chick och The Mad Bitch Woman From Hell. Den sistnämnda är underbarast någonsin =) =). I mina argaste ögonblick, mot sexister, rasister och homofober, så vill jag stolt kunna bära upp det smeknamnet!
Och Polly Jean Harvey är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ, ÅHHHH:
I övrigt blir jag glad över att Obama verkar ha fått igenom sin vårdreform, Det är faktiskt ett jättekliv framåt för USA. även om jag blir ledsen över att abort inte ska ingå i försäkringen.
Jag blir också så otroligt jävla glad över att träffa Linda och äta vegansk palt och prata med henne. Om allt i livet och om planerna för att ha en termins praktik i Indien. Jobba aktivistiskt där, det vill jag SÅSÅSÅ. Och Pink Gang inspirerar.
Inte blir saken sämre för att Linda har världens finaste queera hundkatt, som varierar mellan att sitta och stå upp när hon kissar. Och tänka sig att för två dagar sedan kände jag mig tämligen livstrött och nedstämd. Nu, UpUpUpUpUp
(och ja, plåstret finns där för att jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Jag föll för masspsykosen och släpade mitt mediekritiska arsle till vaccineringsstället efter 10 samtal från min fina mamma).
Här är länken till min spellista:
http://open.spotify.com/user/mikaela_holmgren/playlist/1xO08bms61aV7LiCHAFedl
Jag har samlat så många underbart inspirerande artister i min spellista. Åhh, lyssnalyssnalyssna. Just nu är min personliga favorit PJ Harvey. Därför är jag extra glad över att Debaser i Malmö kommer anordna en tribute-kväll till PJ Harvey den 25:e november. Åhh! Debaser brukar inte vara mitt favoställe direkt, men den kvällen kommer jag lysa. Precis som jag gör när jag läser intervjun med vår tids kanske tre största musikaliska genier, Björk, Tori Amos och PJ Harvey från 1994, där de berättar om deras smeknamn, The Eskimo Elf, The Kooky American Chick och The Mad Bitch Woman From Hell. Den sistnämnda är underbarast någonsin =) =). I mina argaste ögonblick, mot sexister, rasister och homofober, så vill jag stolt kunna bära upp det smeknamnet!
Och Polly Jean Harvey är SÅÅÅÅÅÅÅÅÅ, ÅHHHH:
I övrigt blir jag glad över att Obama verkar ha fått igenom sin vårdreform, Det är faktiskt ett jättekliv framåt för USA. även om jag blir ledsen över att abort inte ska ingå i försäkringen.
Jag blir också så otroligt jävla glad över att träffa Linda och äta vegansk palt och prata med henne. Om allt i livet och om planerna för att ha en termins praktik i Indien. Jobba aktivistiskt där, det vill jag SÅSÅSÅ. Och Pink Gang inspirerar.
Inte blir saken sämre för att Linda har världens finaste queera hundkatt, som varierar mellan att sitta och stå upp när hon kissar. Och tänka sig att för två dagar sedan kände jag mig tämligen livstrött och nedstämd. Nu, UpUpUpUpUp
(och ja, plåstret finns där för att jag vaccinerat mig mot svininfluensan. Jag föll för masspsykosen och släpade mitt mediekritiska arsle till vaccineringsstället efter 10 samtal från min fina mamma).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
